Världens mest berömda ekvation E = mc2 

Du känner till Einstein givetvis. Han var bra på att räkna. Så bra att ingen vågat ifrågasätta hans slutsatser.

Det fanns många som sysslade med atomernas kraft under förra seklets första årtionden, t. ex. Nils Bohr, Enrico Fermi.

Einstein tänkte, snarare än jobbade. Man hade upptäckt att radioaktivt uran gav ifrån sig mycket värme, samtidigt som det inte tycktes minska något. Det var enkelt att dra slutsatsen att pytte lite uran gav massor med energi. Hur mycket, undrade man.

 

En dag fick Einstein en snilleblixt: ljuset färdas ju väldigt fort, 300 000 km per sekund. Tänk om man skulle ta den siffran i kvadrat, dvs multiplicera med sig självt, så får man ännu större siffra. Om man multiplicerar massan, dvs. uranet, med den siffran, så får man en mycket stor siffra, som skulle kunna ange energin vid atomklyvningen.

 

Han kunde givetvis inte bevisa det genom någon mätning. Det behövdes inte, för han var en mycket berömd man. Andra lyfte på hatten och sade: ”Vad genialt!”

 

Var det det? Skall vi försöka testa det på naturligt sätt, utan att använda siffror: Vi tar en säck potatis, fixar fram en laserpekare och vänder oss runt med pekaren i handen. Ljuset skapar en tvådimensionell kägla, som radar ungefär. Sedan behöver vi bara multiplicera potatissäcken med ljuskäglan, så vet vi hur mycket kärnenergi säcken innehåller. Enkelt, eller hur!

 

Eller är det så att det blir vissa problem med räkneuppgiften? Det är inte lika enkelt som att stega runt huset och sedan konstatera att huset är 7 steg brett och 14 steg långt, och att längden är dubbelt så stor som bredden.

Ändå skall E = mc2 vara en naturlag! Hur kan den vara det? Den säger att energin är potatissäcken multiplicerad med siffran 8987551787361800 (kvadraten av ljusets hastighet).

 

Den här fantastiska siffran har man kommit fram till genom att mäta i meter. En meter är ingen naturlig enhet, i naturen finns inget som är just en meter långt. I stället har man gjort en meter av någon metall och förvarar staven i kassavalvet i Paris.

 

En sekund är inte heller en naturlig enhet, utan grundar sig på gammal babylonisk tidräkning, där 60 var ett speciellt tal.

Kvadraten av ljusets hastighet är alltså baserat på en människotillverkad stång av valfri längd, multiplicerad enligt forntida tidräkning. Ingenting som ens liknar en naturlag.

 

Om man vill, kan man mäta ljusets hastighet med andra enheter, till ex. engelska eller svenska mil, kilometer, centimeter, eller med avståndet mellan månen och jorden, för ljuset tar cirka 0,8 sekunder för den resan.

Vill man ha mycket energi, mäter man ljusets hastighet i millimeter per timme. Det blir miljoner gånger mera energi, om miniräknaren bara hänger med.