Det var en helt annorlunda värld som väntade på Noa: 

Den frodiga växtlighet, som fanns överallt tidigare, hade spolats bort. Bergen var kala, vassa klippor syntes överallt. Matjorden hade följt med vatten neråt, i dalarna fanns tjocka avlagringar av lera och sand. Under sanden fanns växtligheten begravd, det var inte mycket av mylla synligt, i stället fanns det stenar överallt.

Noa hade tidigare låtit en duva flyga iväg från arkens fönster, och han blev glad då duvan kom tillbaka med ett grönt olivblad. Det betydde att någonstans bakom bergen hade växter börjat grönska igen. Alla växter var ju inte djupt nere i marken, en del hade hamnat nära jordytan och några kvistar stack upp ur leran. Lite solsken och livet började återvända.

Det fanns inget att äta i naturen men Noa hade reserver i arken. Och det fanns mycket plats att odla. Noa behövde bara så en handfull russin i leran, och snart kom det upp vindruvsplantor. Andra fruktträd krävde minst tio år att ge någon skörd, men inom bara några år hade det blivit en massa härliga vindruvor.

Noa var inte van vid att man måste förvara druvor en längre tid, tidigare hade det funnits druvor året om. Han gjorde vin av druvorna, men vinet jäste snabbt, och när han drack, blev han full. Visst, han ångrade efteråt.

Noa sådde vete, korn, allt annat som man brukar. Gud hade lovat att man aldrig mer behövde vara rädd för en ny flod. Nu skulle man ägna sig åt hårt arbete. Eftersom det kunde vara svårt att alltid ha tillgång till frukter fick människan tillstånd att även äta kött.

Att äta kött är inte något som man propagerar när man vill äta hälsosamt. Den förde med sig att människorna inte levde lika länge som före floden.  

Det hade hänt något annat med jorden: Tidigare hade det alltid varit sommar, nu började sommaren att alternera med vintern. Det blev kallt, och ibland för varmt. Gud sade att det skall vara så. Detta innebär att jorden hade tippat lite åt sidan i förhållande till solen. Polerna fick vara i skuggan på vintern, växtligheten som hade funnits vid Antarktis var borta för alltid, Sibirien fick permafrost. 

Detta visste inte Noa något om. Han visste inte heller vad det var för flod som hade sina källor i närheten. Till minne av den tidigare världen kallade han floden för Eufrat. Senare döptes en annan flod för Tigris. 

Guldet  som var så vanligt tidigare, var nu gömt under jordmassorna. Därför fanns det inget som man hade kunnat kalla för Havila, där "guldet var gott".

Berättelsen om floden var något som man berättade om och om igen, den glömdes inte bort. 

Med åren ändrades detaljerna, så nu finns det lite olika berättelser över hela jordklotet.

Noa kunde läsa och skriva, han hade även sin farfarsfar Enoks bok med sig. Enok levde nära Gud och han hade fått se en del av framtiden i syner.

(Jud.v.14)

Noa höll dagbok och skrev ner vad som hände, med exakta datum.

Därför har vi en pålitlig redogörelse i Bibeln.