Enligt en allmän uppfattning bland vetenskapsmän fanns det helium och väte överallt i rymden. På vissa ställen var tätheten större, så allt mer gas började dras till den punkten, tills gravitationen drog ihop gasen så tätt att det uppstod en stjärna eller planet.

Nu är det inte bevisat att gasen skulle ha så mycket dragningskraft att den skulle bilda en klot. Inte ens alla planeter har tillräckligt dragningskraft; Mars' atmosfär är bara 0,6% av jordens, månen har knappt orkat dra till sig några gasmolekyler, allt försvinner i rymden. Skulle då en gasmoln ha tillräckligt med styrka att bilda en planet?

 

Låt oss nu anta att gasen börjar samlas runt en punkt. Enligt expertis börjar gasen rotera när den dras till mittpunkten, på samma sätt som en skridskoåkare drar armarna till sig och börjar rotera.

"Why do Earth and the other planets rotate at all? It will help to understand how our solar system formed. Almost five billion years ago, our solar system had its beginnings as a vast cloud of dust and gas. The cloud began to collapse, flattening into a giant disk that rotated faster and faster, just as an ice skater spins faster as she brings her arms in. The Sun formed at the center, and the swirling gas and dust in the rest of the spinning disk clumped together to produce the planets, moons, asteroids, and comets. The reason so many objects orbit the Sun in nearly the same plane (called the ecliptic) and in the same direction is that they all formed from this same disk.      http://spaceplace.nasa.gov/review/dr-marc-earth/earth-rotation.html

​

Nu har jag full förståelse för att NASAs experter inte haft tid att åka skridskor. Jag testade i min ungdom, och vet mycket väl att man inte roterar hur man än drar sina armar in mot kroppen. Det behövs lite teknik för att kunna rotera. Annars skulle vi roterat på lågstadiet i gymnastiken när fröken bad oss att vifta med armar ut och in.

En skridskoåkare svänger snabbt, och ger fart med sina armar och även med sina ben för att framkalla rotation.

​

Ett gasmoln börjar inte rotera av sig självt, och den drar knappast ihop sig till en klump heller. Ett regnmoln som vattnar en kvadratkilometer med tio millimeter regn innehåller tiotusen ton vatten. Drar det ihop sig till en boll av vatten? Nej!   Hur skulle då helium eller väte dragit ihop sig? Köper du helium i en flaska, har det pressats ihop med en kraftig kompressor. Spricker flaskan, flyger bitarna åt alla håll.

​

Du kan också strö järnpulver på bordet, och stoppa en magnet i mitten och se om pulvret börjar rotera runt magneten!

​

För att till exempel månen ska hålla sig på sin bana, måste den ha placerats på rätt avstånd och ha exakt rätt fart. Skulle farten öka lite, skulle månen flyga längre och längre ut, skulle farten bromsas en aning, skulle vi se månen i grannens trädgård efter några år.

VINTERGATAN, vår egen galax, innehåller minst 200 000 000 000 stjärnor och ett otal planeter. Alla har sina banor. 

Skulle alla planeterna, stjärnorna, och galaxerna i miljontals hamnat på sina exakta banor av tillfällighet kräver mera tro än att tro på en Gud som skapat allt. 

Inte ens våra satelliter hamnar på rätt bana när man skjuter iväg dem, om man gör det på måfå. Man måste räkna farten och banan exakt, eller ha styrraketer som hjälper  till att hålla rätt kurs.

Att tro på gasen som cirkulerade i rymden  och blev till alltings skapare är en form av religion för vetenskapsmän: "Vi tror att ...".

​

​