Kontinentaldrift eller överdrift?

Det som verkar stort för oss kanske inte är så stort, om man tänker efter.

En fisk kanske tror att det är åskväder eller jordbävning om någon går på isen.

Låt oss titta på saker i rätt perspektiv: Jorden har en skorpa som är av sten, runt 50 km tjock, med en del variation. Jordens omkrets är 40.000 km. vi låtsas att vi klipper upp skorpan och tar ett strykjärn och stryker tills jorden blir en platta med en diameter på 40 000 km, för enkelhetens skull. Sedan minskar vi allt i skalan 1:100 000. Plattan blir då 400 meter bred. Tjockleken blir en halv meter.

 

Vi tänker på en sjö med den diametern och att det har mitt på vintern bildats ett halvmeter tjockt istäcke. I vinterkylan uppstår det ett antal sprickor i isen. De betyder ingenting för isen, sprickorna fryser igen. Hur det än blåser, kommer isen att stå fast. Sprickorna är ju igenfrusna, knappt en bråkdel av en millimeter breda. Ingen inbillar sig ens att isen på den frusna sjön skulle segla runt, isflaken byta plats, eller att ett isflak skulle försöka tränga under ett annat. Så länge vinterkylan håller på, kommer isen att stanna kvar orörlig.

När sedan våren kommer, smälter isen, speciellt nära stranden och stenar, samt blir tunnare och tunnare. När det blir tillräckligt plats för isen att röra sig, kan en kraftig storm få isen i rörelse, isen spricker i mindre bitar och kan även samlas i högar nära stranden. Förutsättningen var att det fanns stora isfria områden och vinden tryckte från sidan.

 

Pä samma sätt är det med jordklotet: visst finns det sprickor i jordskorpan, men alla kontinentalplattorna ligger tätt intill varandra i låsta positioner, har inte ens en millimeter rörelseutrymme. Hur skulle de då segla runt, 50 km tjocka plattor, utan mellanrum. Dessutom visar alla teckningar över kontinentaldrift att det bara är den delen som finns ovanför vattenytan, som seglar runt. Våra kartor över kontinenter visar bara det som syns, man glömmer bort att det under alla hav finns samma slags jordskorpa som på torr land. I vår jämförelse med sjön skulle det betyda att det stigit 1 - 5 centimeter vatten på isen, vilket inte skulle ha någon betydelse.

 

Om det finns någon rörelse i sjön, är det inte åt sidan, utan isen kan stiga upp eller sjunka ner någon millimeter, om någon kör med en traktor i närheten. På samma sätt kan kontinentalplattorna höjas eller sänkas beroende på trycket inne i jordklotet. Om en kontinentalplatta höjs en halvmeter eller isen på sjön 0,05 mm är lika stora händelser, relativt sett.

 

En liten rörelse i höjdriktning mellan två isplattor kan få en bit is att lossna i fogen och flytta sig någon bråkdel av en millimeter. Det betyder inte att hela hundra meters isflak skulle försökt tränga sig under isen bredvid!

På samma sätt kan en upp-och-ner rörelse i jordskorpan få en del jord och klippor att förflytta sig i sidled. Den minimala rörelsen på fem hundradelar av en millimeter i isen motsvarar 5 meter i jordbävning. För människan ser det ut att vara jättemycket, på samma sätt som en 0,02 mm hög bakterie skulle uppfatta isens rörelse som en våldsam katastrof.

 

Man utför sina mätningar: visst har det blivit en liten ändring i avståndet mellan två punkter som tidigare var exakt fem kilometer från varandra, på båda sidor av förkastningen. Avståndet har ökat eller minskat ett par centimeter.

På samma sätt kunde man haft två mätstationer på isen, 5cm isär. Efter att traktorn körde förbi har avståndet ökat med någon hundradel av en millimeter. Man kan inte tänka sig att det bara är den isbiten intill fogen som har flyttat sig en aning.

 

Hur skulle en hel kontinent kunna förflytta sig genom att det blev en liten kilometerlång spricka vid en jordbävning? Skulle inte sprickan behöva vara lika lång som kontinentalplattan? Och hur skulle hela kontinenten kunna skaka fram och tillbaka en meter, utan att man märker det utanför jordbävningscentrum? Är inte det ganska tydligt att det bara är en liten bit av kanten som är engagerad i skalvet! Därför kan rörelsen som orsakade skalvet bara varit i höjdriktning.

Den stora tsunamin i Thailand och öarna orsakades av att den aktuella plattan höjde sig uppåt tjugo meter.

Varifrån har man fått för sig att kontinenterna seglar runt på jordklotet? Jo, för hundra år sedan tyckte någon att Afrika och Syd-Amerika skulle passa ihop. Han tittade bara på kustlinjen och glömde bort att det finns jordskorpa även under Atlanten!

Ett annat bevis lär vara att öarna vid Hawaii bildar en kedja. Man tänker att det finns en het punkt under den överglidande jordskorpan som med jämna mellanrum bränner ett hål genom jordskorpan och det bildas en vulkan och senare en ny ö. Problemet är bara varför den här heta punkten inte är het hela tiden, utan bränner hål som en punktsvets, i stället för att skära en fåra, så att det skulle bildats en långsmal ås.

Förklaringen kan minst lika gärna vara att det där är en spricka i jordskorpan och lavan väller upp var den kan.

Bilderna på Wikipedia visar med all tydlighet att JORDSKORPAN är fast. Haven och bergformationerna är faktiskt inte mycket tjockare än färgen på bilden. Om jordklotet vore två meter i diameter, skulle sex kilometer djupa hav, och lika höga berg bara vara en millimeter tjocka, alltså lite grumlighet på ytan.

Afrikas kust passar inte särskilt bra ihop med Sydamerika.

Vinkeln skiljer sig markant, 120 grader jämfört med 85.

Dessutom är västra Afrika mycket kortare än Sydamerikas

norra kust, för att inte tala om brist på logiken i att man jämför

bara det som är ovanför vattenytan. Kontinentalplattorna

fortsätter ju under havet tills de möts i mitten av Atlanten.

 

Varför vill man att kontinenterna skulle segla runt? Jo, för att kunna förklara varför man har hittat fossil av samma djur på flera kontinenter. Därför vill man att det måste ha funnits en enda kontinent, en Pangea, så att djuren kunnat vandra till alla kontinenter innan de seglade iväg.

 

Alternativet är att de har uppstått över hela jorden samtidigt.